Det finns så mycket jag vill säga och så mycket som borde komma ut. Men rädslan håller mig tillbaka. Rädslan att vara till besvär så att jag hellre väljer inre smärta. Jag har en klump i min hals som bara växer och skriket har fastnat i mina lugnor. Jag är min egen psykolog, dock en ganska dålig psykolog. Dagarna som är värst tänker jag att jag måste komma till insikt om hur patetiskt jag är som ser mig själv som ett jävla offer istället för att tänka positivt och göra något åt saken. Trots det faller jag tillbaka till botten och gör om samma misstag, om och om igen.

Jag har dock en någonlunda god självkännedom. Jag har observerat mitt beteende, mina tankar och mina känslor men aldrig skulle jag viljat blotta mig på ett sådant sett för någon annan. Passivitet är offret största kännedom därför ska jag faktiskt göra något åt det, hur svårt det än är och hur mycket jag än ogillar att dela med en bit av mig själv - även till mina närmsta.